[noggerblack]

Jag har kommit fram till att det finns allt för många som befinner sig i en relation som dom egentligen är sjukt trött på. Det är enligt mig sånt jäkla slöseri. Man ska inte ödsla tid på en person man inte vill vara med eller knappt trivs med. Om man spenderar dag ut och dag in med att störa sig, ogilla och allmänt klaga på sin partner kan man ju fundera på om det är så man vill ha det resten av livet. Svaret borde vara enkelt tycker man, ett stort NEJ TACK. Sorgligt nog är det allt för många som inte orkar eller klarar av att gå vidare så dom stannar kvar i den så kallade tryggheten och står ut. Fast dom stör ihjäl sig. Faktumet att ha någon väger ofta tyngre för vissa än att leva med någon man VERKLIGEN vill vara med. Frågan är hur folk kan nöja sig med det, att ha någon, bara för att slippa vara ensam!?

Nej då är iaf jag hellre ensam, än att dela säng med en person som retar gallfeber på mig. Jag kan ta ett par exempel från mitt jobb. Inga namn nämda såklart men där finns det ett antal människor som lever i olyckliga relationer. Anledningen till att jag vet det är för att det är just på jobbet dom pratar av sig om sina förhållanden. Där spyr dom galla över sina män och det klagas på både det ena och det andra. Det kan vara allt ifrån att dom snarkar, inte slänger sina strumpor i tvättkorgen till att dom aldrig visar nån tacksamhet. Roligare förhållanden med mer gnista gå ju att hitta alltså. Men jag undrar en sak, varför lever man ihop med varandra om man inte har det bra? Varför går man inte vidare och lever ett lyckligt liv med nån som då och då köper blommor till en istället för att klaga på allt och aldrig säga tack. Eller tvättar sin egna tvätt utan att man ens behöver be dom.

Varje dag är det alltid NÅN på mitt jobb som har en story att berätta. I ungefär 8 av 10 fall handlar det om nåt dumt deras karlar sagt eller gjort. Eller rättare sagt INTE gjort. Vissa står dessutom och pratar helt öppet om att dom inte längre delar säng med varandra och att det är skönt att vara ledig när karln är på jobbet..osv...

Åh jag blir så irriterad. Visst tycker jag synd om folk som inte är lyckliga. Men dessa människor på mitt jobb t.ex som uppenbarligen är i stort behov av att byta upp sig får nästan skylla sig lite själva. Jag menar, det går ju faktiskt att göra något åt ett dåligt förhållande. Man behöver inte nödvändigtvis byta ut karln, det kan räcka med att börja säga ifrån och ställa lite krav. Istället för att bara finna sig i alla möjliga saker och "gilla läget". Nej gott folk, man ska inte nöja sig! Verkar dumt att vakna upp när man är 80 år och lida av permanent ångest.

Låter säkert extremt klyschigt nu men, man lever ju bara EN gång! Det får man inte glömma...

puss