[noggerblack]

Sådär, nu va man på plats igen då! Jag har iofs inte varit så fruktansvärt bra på att blogga i allmänhet men nu har jag verkligen inte kunnat sen i torsdags. Min (jävla) kära dator fick för sig att gå sönder då förstår ni. Jaa den ville liksom inte längre samarbeta. Inte heller hjälpte det att ta till våld.

Skoja bara, jag visste att den inom kort skulle gå sönder med tanke på att den inte va direkt ny. Ohh well, istället för att sura ihop totalt blev det raka vägen till PC city för att köpa en ny. Jag är ju som alla kanske vet totalt nollställd i datorernas värld men som tur va fick jag hjälp av ett antal karlar på PC, tackarr! Blev en bärbar svart sak som fungerar desto bättre än den gamla. Man fick desvärre ingen karl på köpet, faaa aaan! haha :P

Så nu kan jag bjuda er på mitt blogg-svammel igen och jaa, jag ska bli bättre på att uppdatera! :)

puss

Jag har börjat få en väldigt sund inställning till det här med kärlekslivet. Jakten på den perfekta mannen pågår dock ständigt, skillnaden är väl den att jag numera inte hetsar mig själv till att hitta honom så fort som möjligt. Förut tog jag ofta chansen när jag fick den till att utforska varenda karl som råkade dyka upp. Jag tänkte sällan efter innan utan körde på i hopp om att hitta nån slags kärlek i alla män jag träffade på. Visst har jag oxå vetat i bakhuvudet att vissa bara skulle finnas i mitt liv över en natt, men patetiskt nog har man ibland haft ett slags hopp även om dom.

Det är just på den punkten jag blivit mer mogen och hör och häpnad, jag har verkligen börjat tänka efter innan jag handlar. Förslag från överkåta och nästan desperata män ramlar ju självklart in då och då. Den hände senast för inte allt för många helger sen, jaa jag skrev ju till och med om det. Den jobbiga karln som inte ville ge med sig. Om vi nu ska bortse från att han va tjatig och jobbig vill jag minnas att jag vid det tillfället ställde mig själv en massa frågor i huvudet under tiden som han malde på. Det va frågor jag hade ställt även om han inte hade varit sådär jobbig. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville detta? Om jag ville vakna upp med just honom imorrn? Om han verkligen skulle spela nån viktig roll i mitt liv efter en natt med sex på fyllan? Var det värt att gå hem med nån jag bara "känt" i ungefär tio minuter sammanlagt?

Många frågor hann jag ställa men samma svar återkom. Svaret på alla frågor blev ett bestämt NEJ.

Jag fungerade inte riktigt så förr. Då spelade det ingen roll att män tjatade och va jobbiga, dom fick mig på kroken ändå. Just för att det inte riktigt fanns i mitt huvud att man faktiskt kunde säga nej. Det va ju aldrig så att jag gick hem med en karl mot min vilja men det hände upprepade gånger att jag fick ångest dagen efter och tänkte att, fan jag skulle kanske inte gjort detta med honom!? Eller, varför gjorde jag såhär!? Det va iofs ingen ångest som höll i sig länge, den rann oftast av mig rätt snabbt och så va jag där igen nån eller några helger efter. Samma visa.

Just nu har jag inte direkt nån man i mitt liv och det är helt okej. Jag är helt lugn, ingen stress och hets efter att hitta nån och inte heller nån panik över att jag faktiskt sitter här on my own. Hade det varit förr hade jag i princip klättrat på väggarna. Nu tänker jag mest såhär, att det kommer dyka upp män i mitt liv. Antagligen flera stycken innan jag hittar mannen i mitt liv. Men jag tänker inte grubbla över NÄR dessa män tänker dyka upp. Dom får helt enkelt dyka upp när jag minst anar det. Fram till dess kommer jag säkert få stå ut med dom där överkåta, jobbiga och tjatiga karlarna som kommer hänga över mig fem-i-tre och hoppas på att jag släpper till. Det kan dom ju gärna få inbilla sig! Men dom kommer inte lyckas. Det ska inte vara lätt att få mig.

Nej, för jag vet att jag är både snygg, smart och förjävla charmig. Med andra ord ett riktigt kap om jag får lov att bli lite ego. Ett kap som både kräver och förtjänar en riktig jävla man.

Han finns där ute nånstans..I just know it!

puss

Det här med kärlek, sex, relationer, flörtande osv innehåller inte helt oväntat en miljon olika slags knep, metoder och framförallt spel. Finns självklart många smarta sätt att spela på men för det mesta är det fula, osmidiga och icke genomtänkta spel det handlar om. Personligen klarar jag mig utan en massa spel. Ska man däremot mot alla odds ge sig in i spelet gäller det att spela med rätt kort och sköta det snyggt.

Ett av dom mindre smarta spelen när det gäller att få kontakt med den man vill ha är nåt som jag tror att mest män ägnar sig åt. Anledningen till att jag tror det är naturligtvis för att verken jag eller mina vänner brukar använda oss av den metoden. Nämligen att genom sina vänner få kontakt med the one you want. Detta har kommit på tal en hel del på senare tid eftersom några av mina kompisar nyligen råkat ut för det. Jag har oxå råkat ut för det, men det va ganska länge sen. Det har ändå hänt oss alla ett par gånger, minst! Verkar vara många män som tror stenhårt på att detta spel fungerar.

Frågan är vad som rör sig i huvudet på dessa män när dom tar till den så kallade "kompismetoden". Det va möjligtvis okej att via en kompis fråga chans på den man va kär i när man gick i typ lågstadiet, nu blir det bara pinsamt. Vad tror dom egentligen!? Att dom ska nå en på ett lättare och snabbare sätt genom att fjäska in sig hos ens vänner? Nae det funkar inte riktigt så. Inte enligt mig. Jag menar, jag faller mer för en karl som går direkt fram till mig och börjar prata istället för en som sitter och trängs mellan mina vänner och marknadsför sig själv och hoppas innerligt på att dom ska vidarebefodra hans "reklam" på bästa sätt. Grejen är ju bara att det oftast slutar med att vi skrattar åt dessa killar och ställer oss frågan varför dom måste gå den krångliga vägen via ens kompisar när dom lika gärna kan kasta sig rakt på det hela på egen hand!?

Jisses, det är dessutom så uppenbart vad dom sysslar med ibland. Man ser ju rakt igenom sånt där. Utan tvekan. Den nyheten verkar dock inte nått fram till det manliga släktet. Seriöst dom borde som sagt skippa det här med att gå en massa omvägar! Visst är det viktigt att komma överens med sin partners vänner men det är ju inte dom man ska lära känna först av allt!?

Nej inte direkt.

puss

Blev en liten spontan utgång igår. Jag och Bella hängde på Harrys och minglade runt. Skapligt nyktert men riktigt trevligt måste jag säga.

Okej nu till the thing. Mot slutet av kvällen hängde vi på dansgolvet en stund och helt plötsligt kommer det fram en kille, han går raka vägen fram till mig och sätter igång världens förhör. Namn, ålder, adress, humör..osv. Dessutom svarade han på sina egna frågor, fast jag inte frågade tillbaka. Aja, jag kände att det blev lite smått påfluget så när han frågade om i skulle sätta oss ner och prata om livet (?) försökte jag lite snyggt avstyra det hela. Men karln låg på som en ångvält och ville absolut att vi skulle ses utanför senare. Bla, bla, bla, efter mycket om och men gick han fast det va efter två försök till att kyssa mig. Han lyckades dock inte pricka in nåt hångel då jag upprepade gånger vände kinden till. Så visst, han fick äran att ge mig två pussar på kinden men mer än så lyckades han inte med. Ohh well, han gick och vi dansade vidare.

När vi sen ska gå ut träffar vi två killar från Stockholm som börjar fråga om vart Linköping gömmer sina svartklubbar. Där hamnar jag i en diskussion på låg nivå. Försöker förklara för dom att det inte funkar som i stortstaden och dom tror mig knappt när jag påstår att efter 3 har man fyra alternativ, leta efter ett fem-i-tre-ragg, äta kebab, leta upp en efterfest som antagligen inte är rolig eller gå hem och sova. Iaf mitt i våran diskussion dyker den där påflugna karln upp, igen!

Då sätter det igång, det mest avtändande en kille kan få för sig. Nämligen att tjata. Seriöst, det är verkligen en riktig turn off. Han tjatade hur länge som helst om att han ville följa mig till dörren (yeah right), han ville att vi skulle "promenera i månskenet", japp exakt så sa han. Jisses, han gav sig verkligen inte. Tjat, tjat, tjat! Jag tackade gång på gång nej men detta räckte visst inte som svar. Till sist krävde han en bra ursäkt, what!? Sen när måste man förklara VARFÖR man inte vill gå hem och ligga med vilken karl som helst? Fick iaf dra till en ursäkt och den köpte han, nästan iaf. Herregud, tror män på fullaste allvar att dom ska få sig nåt genom att tjata? Skulle dom mot alla odds få det så kan man ju undra hur det känns att få sig nåt man faktiskt tjatat sig till. Nej usch, jag gillar INTE män som tjatar. Det är som sagt riktigt avtändande. Nu hade jag iofs inte tänkt gå hem med honom i vilket fall som helst. Han brände redan sina chanser lite i början när han körde sina 20-frågor. Nej tack till påflugna och tjatiga män.

Det hela slutade iaf med att jag gick därifrån och att ha såg ledsen ut. Stackars honom liksom. Han fick inte som han ville. Bu-fucking-hu!

Det finns män som sköter det snyggt och som vet exakt hur dom ska göra för att vi ska falla men en sak kan jag tala om. Dom är inte många, tyvärr!

puss

Bad blogger, I know!

Ska friska upp mitt minne och gå igenom helgen tänkte jag. Fan jag får skylla mig själv som skjuter fram dessa uppdateringar alltså.

Ohh well, blev iaf efter mycket om och men fest hos mig. Skulle blivit i Ljungsbro men det hela förflyttades hit, 15 pers i min inte så stora lägenhet. Jaa det va rätt livat, mycket alkohol och trasiga glas samt djupa diskussioner, fyllebråk, ett jäkla spring och allmän brutal kalasfylla hos dom flesta. Men det va rätt kul ändå.

Sen har vi det här med E oxå, som är så förbannat söt, trevlig och go på alla sätt och vis, MEN vi är inte alls på samma nivå. Jag kom fram till det både i fredags och nu i efterhand. Visst, man ska inte klaga på att han är blyg för det har ju sin charm det med, men jag är verkligen raka motsatsen. I dom flesta fall brukar jag lyckas få blyga killar att släppa lite på blygheten och börja snacka. Men när det gäller E känns det extra svårt. Dessutom befinner vi oss helt olika i livet och även om jag inte såg det som ett problem i början när jag fick upp ögonen för honom har jag funderat på det en hel del nu. Jag kom då fram till att jag behöver en karl som är mer lik mig, både i sättet och i livet. Låter säkert djupt och seriöst men det är så. Hade ett litet snack med en av hans kompisar och han sa att E kanske ännu inte vet hur han ska hantera nån som jag. Med andra ord, nån som är lite äldre än han (E är 20). Med tanke på att han bara dejtat sånna som är yngre än han själv tidigare. Som är allt annat än vad jag är, som typ inte säger emot honom, snackar i onödan och inte ställer ett enda krav. Visst, är han van vid det kan jag förstå att det blir lite annorlunda att träffa nån som är totalt tvärtom. Dessutom sa han att det faktum att han är blyg inte heller gör det så lätt för honom.

Jag pratade ju självklart med E i fredags och så men det blev bara konstigt. Så det va bra att kvällen slutade som den gjorde känner jag i efterhand. Alltså att han åkte hem till sig. Nej jag ska nog hålla mig ifrån det där med "Twenty-something guys" tror jag. Som sagt, han är hur fin som helst men jag lägger ner detta.

Jag behöver en riktig jävla man!

puss