[noggerblack]

Jag har börjat få en väldigt sund inställning till det här med kärlekslivet. Jakten på den perfekta mannen pågår dock ständigt, skillnaden är väl den att jag numera inte hetsar mig själv till att hitta honom så fort som möjligt. Förut tog jag ofta chansen när jag fick den till att utforska varenda karl som råkade dyka upp. Jag tänkte sällan efter innan utan körde på i hopp om att hitta nån slags kärlek i alla män jag träffade på. Visst har jag oxå vetat i bakhuvudet att vissa bara skulle finnas i mitt liv över en natt, men patetiskt nog har man ibland haft ett slags hopp även om dom.

Det är just på den punkten jag blivit mer mogen och hör och häpnad, jag har verkligen börjat tänka efter innan jag handlar. Förslag från överkåta och nästan desperata män ramlar ju självklart in då och då. Den hände senast för inte allt för många helger sen, jaa jag skrev ju till och med om det. Den jobbiga karln som inte ville ge med sig. Om vi nu ska bortse från att han va tjatig och jobbig vill jag minnas att jag vid det tillfället ställde mig själv en massa frågor i huvudet under tiden som han malde på. Det va frågor jag hade ställt även om han inte hade varit sådär jobbig. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville detta? Om jag ville vakna upp med just honom imorrn? Om han verkligen skulle spela nån viktig roll i mitt liv efter en natt med sex på fyllan? Var det värt att gå hem med nån jag bara "känt" i ungefär tio minuter sammanlagt?

Många frågor hann jag ställa men samma svar återkom. Svaret på alla frågor blev ett bestämt NEJ.

Jag fungerade inte riktigt så förr. Då spelade det ingen roll att män tjatade och va jobbiga, dom fick mig på kroken ändå. Just för att det inte riktigt fanns i mitt huvud att man faktiskt kunde säga nej. Det va ju aldrig så att jag gick hem med en karl mot min vilja men det hände upprepade gånger att jag fick ångest dagen efter och tänkte att, fan jag skulle kanske inte gjort detta med honom!? Eller, varför gjorde jag såhär!? Det va iofs ingen ångest som höll i sig länge, den rann oftast av mig rätt snabbt och så va jag där igen nån eller några helger efter. Samma visa.

Just nu har jag inte direkt nån man i mitt liv och det är helt okej. Jag är helt lugn, ingen stress och hets efter att hitta nån och inte heller nån panik över att jag faktiskt sitter här on my own. Hade det varit förr hade jag i princip klättrat på väggarna. Nu tänker jag mest såhär, att det kommer dyka upp män i mitt liv. Antagligen flera stycken innan jag hittar mannen i mitt liv. Men jag tänker inte grubbla över NÄR dessa män tänker dyka upp. Dom får helt enkelt dyka upp när jag minst anar det. Fram till dess kommer jag säkert få stå ut med dom där överkåta, jobbiga och tjatiga karlarna som kommer hänga över mig fem-i-tre och hoppas på att jag släpper till. Det kan dom ju gärna få inbilla sig! Men dom kommer inte lyckas. Det ska inte vara lätt att få mig.

Nej, för jag vet att jag är både snygg, smart och förjävla charmig. Med andra ord ett riktigt kap om jag får lov att bli lite ego. Ett kap som både kräver och förtjänar en riktig jävla man.

Han finns där ute nånstans..I just know it!

puss