- Hej ska vi hångla?
Igår blev det hör och häpnad rödvin innan vi svängde ner på stan. Va en ganska lugn men trevlig kväll. Bland många samtalsämnen under kvällens gång kom det här med att hångla upp. Varför gör man aldrig det längre? Vad hände med att det ibland kunde räcka med att faktiskt bara hångla, utan att det gick vidare till nåt mer? Hångel är sällsynt numera. Sen spelar det ingen roll om man befinner sig i ett förhållande eller om man lever singellivet i krogsvängen. Det är ju ingen som bara hånglar!
Jag minns mitt första riktiga hångel. När jag påpekar att det va mitt RIKTIGA vill jag bara tillägga att det jag gjorde innan knappast räknades som hångel, det va mer "långtids-pussande". Kan man säga så? Aja, ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Ohh well, gick i 7:an tror jag och va på fest. En såndär fest som jag idag skulle vilja kalla för fjortisfest. Den hade allt en fjortisfest ska ha. Objudna gäster, sexpack med öl från ICA, spyor i trädgården, kedjerökning på balkongen, ångestfyllda telefonsamtal och så hångel då såklart.
Jag hamnar i köket där ungefär halva fjortisfesten befinner sig. Vid ett överbefolkat köksbord sitter man och kör jag-har-aldrig. Brevid mig står en kompis och hånglar upp sin pojkvän. Dom hånglar så pass länge att man nästan kan tro att luft inte behövs för att överleva. Brevid mig står min-kompis-pojkväns-kompis. Hängde ni med? Iaf, denna kille hade jag spanat in enda sen vi började 7:an, vi kan kalla honom J. Hade aldrig sagt mer än hej till honom så där stod vi helt knäpptysta. Till sist bryter J isen och säger: -Fan vad dom hånglar då! ska inte vi med hångla lite? Jag hinner knappt påbörja nåt svar förrän J tar tag i mig och sticker ner tungan i min hals. Jaa så illa va det. J va snygg men han kunde inte hångla, kunde väl kanske iofs inte jag heller på den tiden. Iaf, J hånglar upp mig i evigheter och inte nog med att han undersöker min hals, killen verkar dessutom tro att min mun är dubbelt så stor för när det hela är över blir jag tvungen att torka mig runt munnen. Blä!
Därefter tar J en snus och jag går därifrån. Det va väl ungefär så jag minns det.
Kommer ihåg att jag levde på det där hela kvällen. Jag hade ju faktiskt hånglat med J. Ohh my god liksom. Han va ju mitt span och helt plötsligt även mitt hångel.
Nu i efterhand kan jag upplysa om att jag har hunnit uppleva desto fler och garanterat bättre hångel. Tur är väl det.
Men som sagt, man borde hångla mer. Då menar jag alltså BARA hångla. Är ju faktiskt ganska mysigt men oj vad underskattat!
Hmm, jag saknar N nu...
puss (eller hångel?)
